Kolmilor

Kolmilor

Röken kväljer kvävande,
nät av ångor vävande,
het och stark och frän.
Kolen kallna klingande,
knäppande och ringande,
i höga svarta hoparna
vid askbeströdda groparna
emellan frusna trän

(Ur Kolvaktarens visor av Dan Andersson)

Kolmilor, bergsbruk och torpare, både svenska och finska, som förlorat sina egna torp till bruksherrarna och blivit deras kolare i stället – det är också en bild av Bergslagen. Bakom Dan Anderssons vackra dikter finns en hård verklighet.

I Grangärdeskogarna finns flera tusen kolbottnar jämnt fördelade över hela socknen. Många hade namn, som kanske lever kvar än idag på sina ställen.

Men även i finnmarkerna borta i Säfsnäs och Fredriksberg och runt om i Ludvikatrakten steg röken från kolmilor i skyn och kan man idag känna den speciella marken både här och där under fötterna, när man går i skogen, som skvallrar om gamla kolbottnar.

Ord, som hör ihop med kolning, är läggmila, resmila, kolning, kolstybb, kara, resmilklubba, läggmilkubba, kolharka, fyllstör, milan slår, kolrök, utrivning, kolarkoja, kolfat, kolsläde, kolskrinda etc.

Det fanns läggmilor och resmilor. I Grangärde socken var läggmilor äldst och vanligast. Resmilor började användas på 1860-talet, i en del byar inte förrän på 1890-talet. Till resmilor tog man skadad skog och gallrad ungskog, som var lättare att hantera.

Det var många led i en kolningsprocess. Först skulle kolveden huggas, vilket skedde i maj och juni. En kolare brukade arbeta med 2 – 4 milor samtidigt och det tog 8 – 16 dagar att hugga ned de erforderliga träden. I slutet av augusti började man hugga upp de fällda träden i lämpliga längder. De kunde ta en månad. I oktober skulle kolbottnarna göras i ordning, antingen nya eller rensa upp gamla. En kolbotten måste anläggas på rätt plats och sätt.  Det hade betydelse för hur kolningen skulle lyckas. Sedan skulle kolveden köras dit, milan byggas,  risas med granris och täckas med stybb.  En  kolarkoja skulle också byggas då.  I november och december kolade man. Tändes milorna i början på november, var man klar till jul. Det tog 3 – 6 veckor att kola en läggmila och 2 – 5 veckor för en resmila. Man kunde kola flera milor samtidigt. Milan måste svalna några dagar innan den revs ut. I januari och februari körde kolaren iväg kolen i kolskrindor på frusna vintervägar.
Den färdiga kolen mättes i stigar och tunnor. 12 tunnor på en stig, en stig = 20 hektoliter. Omkring 1900 infördes begreppet läst, som var ungefär som en stig.

Att  bygga milan, tända och passa den var en svår konst. Röken hade olika färg allt efter hur milan ”mådde” och kolaren måste veta vad han skulle han vidta för åtgärder. En mila kunde slå, dvs det blev gasexplosioner eller den kunde brinna upp i stället för att pyra till kol. En till två gånger om dygnet måste kolaren upp på milan och klubba samman stybbet. Man har läst om hemska olyckor, när kolaren rasat ned i den glödande milan.

Kolmila i Grangärdes skogar

 

OBS! Har du synpunkter på texten, skicka då gärna in kompletteringar/ändringar.